Steg 1: Installera Lunarspindeln
Lunarspindeln är ett gratisprogram för Windows. Du laddar ner det från denna sida.

Steg 2: Starta programmet
När du startar Lunarspindeln visas en sökruta där du kan skriva in användarnamnet på en Lunarstormmedlem, exempelvis dig själv.

Steg 3: Leta upp din användare
Skriv in ett användarnamn och klicka på ”Sök”. Efter ett par sekunder visas användarnamnet tillsammans med porträttbilden och det antal blogginlägg respektive gallerikategorier (mappar) som Lunarspindeln kunnat hitta för denna användare. Observera att all information som visas är publik – vem som helst kan via en vanlig webbläsare hitta samma information utan att behöva vara inloggad på Lunarstorm. Detta innebär också att eventuella ”hemliga” blogginlägg inte kommer att kunna laddas ner.

Steg 3: Ladda ner blogginlägg och galleribilder
För att spara (publika) blogginlägg och galleribilder klickar du helt enkelt på respektive knapp i Lunarspindeln. Det skapas automatiskt en mapp på skrivbordet som heter ”Lunarstorm”, och i den en mapp för varje användare du laddat ner inlägg eller bilder från. Bloggen sparas i två format: ren text och RSS (XML). Klart!

Och sedan då…?
När du väl har fått ut det du vill ha kvar från Lunarstorm kanske det är dags att börja fundera på hur du vill blogga och dela med dig av bilder i fortsättningen. Själv tycker jag att Flickr och Picasa Web Albums är bra tjänster för att publicera bildalbum, och Wordpress är en lättanvänd bloggmotor som man antingen kan installera själv på ett webbhotell eller använda någon färdig installation av. Wordpress har dessutom en funktion för att importera blogginlägg från RSS (ej tillgängligt i alla färdiga installationer, saknas exempelvis på Wordpress.com) vilket innebär att du kan få in alla dina Lunarstorminlägg på den nya bloggen med ett par klick.

Lycka till!

En stor del av det jag säkerhetskopierar är foton jag samlat på mig genom åren och som har ett stort affektionsvärde. Jag använder Googles gratisprogramvara Picasa för att organisera bilderna och har tidigare ibland lagt upp bilder i den webbaserade motsvarigheten, Picasa Web Albums. 1 GB utrymme ingår gratis när man skapar ett Google-konto och den gränsen har inte varit svår att hålla mig under när jag bara undantagsvis lagt upp något mindre album jag velat dela med mig av.

Nu har jag dock tänkt om. Google erbjuder uppgraderingar av utrymmet (mot en avgift) som då delas mellan Gmail, Docs och Picasa Web Albums. 20 GB extra (utöver det man alltid har tillgång till kostnadsfritt) kostar $5 per år, vilket motsvarar cirka $0,02 per GB och månad. Detta kan jämföras med Jungle Disks lagringstaxa (via Rackspace Cloud) på $0,15 per GB och månad. Hittills har mitt resonemang varit att den extra kostnaden vägs upp av att det är smidigt att ha allt säkerhetskopierat till ett och samma ställe, men nu jag har bestämt mig för att omvärdera detta.

Den nya planen blir alltså att synkronisera alla mina bildalbum (som jag redan har i Picasa lokalt på datorn) med Picasa Web Albums. Jag kommer att ha alla bilder smidigt tillgängliga på nätet, vilket betyder att jag enkelt kan dela ut dem till vänner när jag vill (en funktion som saknas i Jungle Disk) och rent allmänt komma åt dem varifrån som helst utan att behöva någon särskild programvara. Så man kan säga att jag får en för (det specifika) ändamålet bättre tjänst till ett lägre pris, vilket ju är trevligt. Jag kommer dock naturligtvis fortsätta använda Jungle Disk för allt som ska säkerhetskopieras och/eller synkas förutom just bilder.

Uppdatering (några timmar senare): Om du har problem med att uppladdningarna går långsamt, testa att ändra nivån av loggning för nätverksaktivitet i Picasa. Det hjälpte väldigt mycket för mig.

Vid installationen av den nya Spotifyversionen ställs frågan om man vill aktivera Facebookintegrationen, och om man svarar ja publiceras direkt en länk till ens profilsida hos Spotify i ens Facebookflöde. På denna profilsida ligger som standard samtliga egna spellistor med, och programmet har räknat ut vilka artister och låtar man spelat flest gånger. Vem som helst kan titta på ens profilsida utan att man blir medveten om det.

När Google släppte Buzz fick de direkt kritik för att tjänsten automatiskt aktiverades och publicerade information om användarna som de inte själva valt att lägga ut. Google fick rejält på skallen och valde att ändra så att kontrollen över vem som får se vad blev mer lättillgänglig och explicit. Jag tycker att Spotify borde ha lärt sig av Googles läxa och inte gjort en massa antaganden om hur jag vill hantera min privata information. Några specifika exempel:

• Jag skulle vilja ges en möjlighet att titta igenom och redigera min nya profilsida innan något publiceras första gången.
• Nya inställningar som rör publicering av min information bör presenteras vid installationstillfället.
• Jag bör kunna välja huruvida min profilinformation helt eller delvis endast ska vara synlig för de personer jag uttryckligen godkänner (mina vänner).
• Facebook bör aldrig posta något till min Facebooksida utan att jag ber om det. Reklamen Spotify gör för sig själv under installationen är ett exempel på hur jag inte vill att programmet ska bete sig.
• Jag vill veta när någon har lagt till mig på sin lista över Spotifyvänner och kunna välja om detta är okej eller inte.

Jag gillar verkligen Spotify som tjänst och betalar gärna en slant för att slippa reklam och kunna ta med mig den när jag är på resande fot. Men jag kan bara sucka över hur Spotifys intåg bland de sociala medierna gick till, när förutsättningarna för att göra rätt faktiskt är goda. Det handlar ju bara om sunt förnuft.

Köp! Läs!

Men frågan är då: hur svårt är det för Spotify att göra URL:arna fina från början? Jag vill alltså ha exempelvis http://open.spotify.com/Dream-Theater/The-best-of-times istället för http://open.spotify.com/track/1FESZiB2Usc0HxZVqXqHPM. För mig skulle det vara helt okej att de lade till den där crazy hashsträngen (1FESZiB2Usc0HxZVqXqHPM) efter låttiteln i adressen och gjorde uppslaget enbart på den – huvudsaken är att man ser vad det är man kommer få lyssna på innan man följer länken.

Bara en tanke alltså.

Uppdatering: Tills vidare kan man använda cleanify.hihaj.com som jag kodade ihop nu på morgonen. Fixar en läsbar URL som även fungerar som länk på exempelvis Facebook eftersom den är en redirect till den ”riktiga” Spotify-URL:en. Exempel: http://cleanify.hihaj.com/play/dream-theater/the-best-of-times/track/1FESZiB2Usc0HxZVqXqHPM

Uppdatering: Se Cleanify.net och/eller det här blogginlägget.

Jag har haft min nuvarande dator i kanske drygt två år. I den finns två likadana 400 GB-diskar som jag kör i en speglad RAID-konfiguration, vilket innebär att alla förändringar påverkar båda hårddiskarna samtidigt. Om en hårddisk skulle gå sönder finns sannolikt den andra fortfarande kvar, vilket innebär att jag inte förlorar några filer. Det kan å andra sidan hända något exceptionellt, typ att blixten slår ner, vilket kan förvandla hela datorn till en rykande hög metall och plast. För att ha en viss beredskap för sådana olyckor har jag även en liten extern hårddisk som jag kopplar in ibland och kör förberedda backupjobb mot.

Detta tycker jag är en okej setup, men den är inte perfekt. Det skulle exempelvis kunna bli inbrott, och då är en extern hårddisk lätt att stoppa i fickan och ta med sig (även om den inte är värd så mycket). Eller så kan det börja brinna och hela lägenheten förintas (då kan man i och för sig hävda att jag har värre problem än några försvunna filer, men det är inte poängen här). Det skulle alltså behövas en lagringsplats någon helt annan stans.

Onlinebackup via Jungle Disk
Det finns massor av onlinebackuptjänster, alla med sina egna för- och nackdelar. Efter moget övervägande har jag bestämt mig för att testa Jungle Disk, som bland annat har följande positiva egenskaper:

• Ingen övre gräns för mängd lagringsutrymme.
• Möjlighet att själv välja vilka leverantörer tjänsten ska använda för ens filer (Amazon S3 och/eller Rackspace Cloud Files) (även möjligt att ange ett eget Amazon S3-konto).
• Enkel och skalbar prismodell – man betalar ($2 + $0,15*[antal GB])/månad*
• En månads löpande avtal med 30 dagars uppsägningstid – alltså ingen lång bindningstid.
• Klientprogramvara till Windows, Mac och Linux.
• Möjligt att administrera sina filer via nätverksenhet(er).
• Enkelt att sätta upp automatisk, schemalagd backup av valfria filer och mappar.
• Tillåtet att installera klientprogramvaran på så många datorer man vill.
• Åtkomst via webbgränssnitt.
• SSL-kryptering av alla överföringar och möjlighet att lagra filer (inklusive filnamn) krypterade.
• Konfigurerbar versionshistorik för alla filer.

* om man vill använda Amazon S3 tillkommer avgifter för utnyttjad trafik och antal requests.

Vidare är version 3.0 av klientprogramvaran på gång (beta finns) där det har implementerats en synkroniseringsfunktion i stil med Dropbox, men med fördelen att man själv kan välja vilka mappar som ska synkas för varje klient.

Just nu håller jag på med en initial backup av känslig data (typ bokföring, kundinformation och liknande), där jag valt att använda full kryptering för såväl överföring som lagring. Med 3.0 beta-versionen av klientprogramvaran ligger överföringshastigheten för ett backupjobb på omkring 450-500 kB/sekund vilket jag tycker är riktigt bra med tanke på att jag sitter på en 10/10 Mbit/s-anslutning och filservern ligger hos Rackspace i USA.

Det är förstås lite tidigt att ge något omdöme då jag bara har använt tjänsten i några timmar, så jag får återkomma till det längre fram. Det första intrycket är dock riktigt bra, och priset känns överkomligt med tanke på skalbarheten. Jag räknar med att lagra kanske 50 GB, vilket ger en månadskostnad på $9,5 – 66 kr med dagens dollarvärde – något mindre än två stora latte på Espresso House alltså. Notera: 50 Gb kostar ungefär lika mycket på Dropbox men då får man bara synkning av en enda mapp, här får man synkning, backup och arkivering av vilka mappar och filer man vill. (Det finns dock ingen snygg iPhone-applikation för Jungle Disk, en av de största fördelarna med Dropbox enligt mig.)

Nästa nivå
Att ha en säkerhetskopia hos en extern part är första steget bortom den enkla externa hårddisken, men vill man vara riktigt noggrann så ska man nog inte bygga upp ett beroende mot en enskild aktör. Vad händer om Jungle Disk (som ägs av Rackspace) går under? Eller Rackspace självt? I min nuvarande uppsättning så skulle mina filer gå förlorade, vilket förstås skulle kännas ruskigt snopet. När man använder Rackspace via Jungle Disk har man heller inte kontroll över själva lagringskontot (i den mening att man inte kan gå till Rackspaces webbplats och logga in – man måste gå via Jungle Disk). Den möjligheten finns däremot om man istället väljer Amazon S3 som underliggande lagringstjänst – man kan ange sitt eget konto och sedan administrera det genom Jungle Disk.

Med andra ord skulle man kunna fortsätta använda Jungle Disk, som jag tycker verkar ha en riktigt bra klientprogramvara, men låta själva filerna lagras på ett separat S3-konto som man själv har tecknat. Amazon är lite dyrare än Rackspace i och med att de tar betalt för bandbredden, men vill man vara riktigt säker kanske det är värt det. Underförstått då att man samtidigt har kvar sitt Rackspacekonto så att man verkligen sprider riskerna.

Vill man gå ännu längre skulle man kunna ha en NAS lokalt i hemmet som man gör backuper mot från sina datorer och sedan låta den säkerhetskopieras i bakgrunden mot Rackspace/Amazon S3 via Jungle Disk – på det sättet har man en mellanlagringspunkt med hög bandbredd till datorerna som i sin tur kan ses som säker eftersom den speglas ut på en eller flera ytterligare geografiska platser.

Jahapp, detta var lite av min syn på backup för privatpersoner (och mindre företag, som mitt eget). Kommentera gärna om ni har andra åsikter eller synpunkter!

Vad ska jag nu satsa mina prenumerationspengar på?

För ganska precis två år sedan utvecklade jag LunarBlogGrabber, ett simpelt program som kunde hjälpa till med att spara ner en lokal kopia av ens dagbok/blogg på Lunarstorm. Jag gjorde det eftersom jag själv använt dagboksfunktionen på Lunarstorm när jag var yngre och ville ta en backup, men när jag väl var klar tänkte jag att det kanske fanns andra som kunde ha nytta av den. Och det fanns det – under tiden som gått sedan jag lade upp den första versionen har rätt många testat programmet och jag har fått en del kommentarer, vilket är kul.

LunarBlogGrabber hade flera svagheter. Dels var det ganska instabilt; det kunde sluta arbeta mitt i en lång nedladdning utan att användaren fick någon förklaring till vad som hände (eller ens att något hänt). Dessutom var man tvungen att skriva in sitt användarnamn och lösenord eftersom programmet loggade in som en representant för användaren, och alla var inte så sugna på att dela med sig av sitt lösenord till ett främmande program utvecklat av någon okänd typ, vilket är fullt förståeligt.

Nu har jag skrivit ett helt nytt program som angriper uppgiften på ett annorlunda sätt. Det nya programmet kallar jag för Lunarspindeln och en (gratis) betaversion finns tillgänglig för nedladdning lite längre ner på denna sida. Några features:

• Möjlighet att spara valfri användares publika blogginlägg på din dator. Blogginläggen sparas dels som RSS-fil (vilken kan användas för att importera bloggen i ett annat bloggverktyg, exempelvis WordPress) och dels som vanlig text (bra om man vill klistra in inläggen i ett Worddokument eller liknande).
• Möjlighet att ladda ner valfri användares publika galleribilder.
• Visar en bild på den valda användaren så att man kan vara säker på att man laddar ner rätt blogg eller galleri.
• Kräver inte några Lunarstorm-inloggningsuppgifter.
• Laddar automatiskt ner eventuella uppdateringar.

Ladda ner programmet här (packa upp zip-filen och kör setup.exe):

Lunarspindeln.zip

(Om du använder Internet Explorer kan du välja att istället installera programmet direkt.)

OBS: Om du får problem vid installationen, titta igenom systemkraven nedan – särskilt viktigt är .NET Framework 3.5.

Systemkrav:

• Windows XP eller nyare (programmet är testat på Windows XP x64 och Windows 7 RC).
• .NET Framework 3.5 (hämta från Microsoft här).
• Cirka 400 kb ledigt hårddiskutrymme.
• Internetuppkoppling.

Avgränsningar:

• Endast publika blogginlägg kan laddas ner – hemliga/privata inlägg kommer inte att hämtas.
• Endast bilder laddas hem från galleriet – filmer, ljud och övriga filtyper stöds inte.
• Det är inte möjligt att välja vilken mapp nedladdade filer ska sparas i. De hamnar automatiskt i en mapp som heter ”Lunarstorm” på skrivbordet. I Lunarstorm-mappen skapas en undermapp som heter samma sak som användarnamnet.

Kom ihåg: jag tillhandahåller det här programmet för att vara schysst. Jag tar inget betalt för det men jag tar heller inte något ansvar för eventuella problem eller skador som kan uppstå som följd av användandet av programmet. Jag kan tyvärr inte garantera att programmet fungerar på alla datorer. Ställ gärna frågor om ni har några – jag lovar inte att lösa allas problem men jag kommer att läsa all feedback jag får.

I morse skapade jag i god tro ett konto på Twitter, tänkte att det kunde vara kul att skriva lite kortare uppdateringar när jag sitter och jobbar och det inte passar att gå in på Facebook och fippla. ”Fjeldstad” var taget (jämrans norrmän) så det fick bli ”AndersFjeldstad”. Sagt och gjort, allt verkade bra jag letade upp Peter och lyckades till och med skicka ett litet meddelande.

Så ikväll efter tandborstningen tänkte jag att jag skulle testa lägga in en Twitter-widget på min blogg, bara för att se om det kunde bli en kul grej att ha i en spalt på framsidan. Och då plötsligt kunde jag inte logga in! På Twitter alltså. Vadan, vadan…? Jag återställde mitt lösenord. Kunde fortfarande inte logga in om jag använde mitt användarnamn, men om jag istället skrev in min e-postadress (man får välja) så funkade det. Jaha. Men vad möttes jag av när jag gick in på min profilsida? Detta:

Mbokodo? Låter nästan lite afrikanskt…till skillnad från Sheila O’Reilly, som jag tydligen heter. Går man in på Peters sida så ser man att han med spänning ”följer” Sheila i hennes vardag också. Kanske är jag trög, men detta blev lite för mycket efter en lång arbetsdag. Berätta gärna för mig vad jag har gjort för fel.

Tänk vad tiden går. I år är det 11 år sedan Ni gick ut nian 1998. Vad gör alla och var bor dom? Äntligen är återträffen här där många frågor kommer att få många svar. Eftersom alla skolor är inbjudna träffar man många från nu och förr, allt från nuvarande vänner till gamla gymnasiekompisar. Så håll till godo, allt är ordnat för ett minnesvärt jubileum, ring och samla klassen för att bli riktigt många på festen. Klasslistan finns på baksidan.

Det följde även med ett inbetalningskort på 330 kr som skulle täcka en buffémiddag och arrangemanget i allmänhet.

Så nu är frågan, hur ställer man sig till en sådan här inbjudan? Klasslistan fanns mycket riktigt på baksidan och det kändes konstigt att sitta och läsa igenom alla namn på folk jag såg varje dag under högstadiet (och även, vilket gällde för de flesta, under låg- och mellanstadiet). Den andra retoriska frågan från brevet hade arrangörerna själva besvarat direkt i klasslistan – där stod nämligen på vilken ort respektive person är skriven i dagsläget. Majoriteten bor antingen kvar i Luleå eller har flyttat till Stockholm eller Göteborg. Kul att läsa, man är ju nyfiken när frågan väl kommer upp.

Och ändå känner jag mig tveksam inför att anmäla mig till själva festen. Kanske lite på grund av att det enligt schemat finns en två timmar lång ”förträff” inplanerad innan middagen då man bara sitter med sin klass. Upplagt för mycket stela samtal och pinsamma tystnader. Alla sitter i en ring och lyssnar med lätt sänkt blick när en person åt gången pratar.

Efter de där två frågorna som arrangörerna föreslår finns det inte jättemycket jag kan se mig själv prata om med en stor del av klassen. Självklart skulle det vara kul att se hur alla ser ut och en del vore det faktiskt roligt att prata med, men det tar ändå emot. I detect ångest och obekvämhet. Och bilen går bra?

Kanske kan man komma undan och helt enkelt googla fram alla man vill veta något om istället? Räknas det som asocialt beteende?