• Dead Space (PS3), 199 kr på CDON
• Fallout 3 (PS3), 199 kr på CDON
• Left 4 Dead (PC), 199 kr på CDON
• Skate 2 (X360), 199 kr på CDON
• Mirror’s Edge (PS3), 139 kr på Webhallen
• Bionic Commando (X630), 199 kr på Webhallen
• Prince of Persia (PS3), 199 kr på Webhallen
• Resident Evil 4 (Wii), 269 kr på Megastore

Har du fler? Dela med dig!

Jag brukar nämligen inte sällan vänta rätt länge med att köpa spel för att få ett bättre pris – istället för att betala 500-600 kr vid release lägger jag det i kundvagnen ett år senare för halva priset. Jag har ändå inte särskilt mycket tid att lägga på varje spel, så det är ingen brådska med att köpa det allra senaste (undantag förekommer). Problemet är dock att den digitala distributionskanalen börjar ha en del riktigt schyssta erbjudanden nu. Se exempelvis denna helg: Call of Duty 5 (World at War) för typ 25 dollar (knappt 200 kr). Vill jag ha en fysisk kopia kostar det kring 400 kr inklusive frakt från det billigaste stället i Sverige, enligt Prisjakt.

Och jag vill ha en fysisk kopia. Jag vill se spelförpackningarna stå uppradade, så att jag ska kunna få plötsliga infall och installera en gammal klassiker eller bara gotta mig i att veta att jag har dem på en armslängds avstånd. Även om spelen i praktiken troligen ligger mycket säkrare hos Steam (CD-skivor går sönder med tiden, risk för brand, saker försvinner när man flyttar etc.) så har jag dem mycket hellre hemma hos mig. Med manualer och allt.

Dilemmat.

Playstation 3

• The Darkness, 179 kr, 80/100
• Rainbow Six Vegas 2, 199 kr, 81/100
• Assassin’s Creed, 239 kr, 80/100
• Ratchet & Clank Future: Tools of Destruction, 249 kr, 89/100

Xbox360

• Army of Two, 189 kr, 72/100
• BioShock, 229 kr, 96/100
• Gears of War, 249 kr, 94/100
• Forza Motorsport 2, 299 kr, 90/100

Wii

• Resident Evil 4, 199 kr, 91/100
• de Blob, 249 kr, 82/100

PC

• Crysis, 99 kr, 91/100
• World in Conflict, 99 kr, 89/100
• Fallout 3, 269 kr, 92/100
• Call of Duty 4: Modern Warfare, 279 kr, 92/100

Innan jul köpte jag Playstation 3-spelet Valkyria Chronicles efter att ha blivit förförd av demot från Playstation Network. Nu ett par månader senare har eftertexterna rullat över TV:n, så jag tänkte dela med mig av några reflektioner.

Valkyria Chronicles är ett slags turbaserat strategispel. Spelets historia berättas som kapitel i en bok och handlar om ett alternativt andra världskrig i en fantasivärld med referenser både hit och dit. Det lilla landet Gallia har hamnat i kläm mellan två stora stridande sidor, Federationen och Imperiet. Som spelare kommer man in i konflikten precis när Imperiets stridsvagnar har börjat rulla in över Gallias gräns. Huvudpersonen heter Welkin och har som största intresse att studera småkryp och lukta på blommor, men finner sig på grund av kriget snart en plats som befäl över en liten grupp soldater i Gallias hemvärn. Så börjar det hela, och längs spelets gång får man via (oändliga) filmsekvenser lära känna gruppens medlemmar ganska bra och se hur de i klassisk David mot Goliat-anda står emot den teknologiskt- och numerärt överlägsna armén som Imperiet förfogar över.

Det måste sägas att historien i sina detaljer är ganska larvig. Fnissande och rodnande är kanske inget jag förknippar med samtal under en pågående strid på liv och död, men så funkar det i Valkyria Chronicles, som på många sätt uppfyller min säkert ganska fördomsulla bild av ett ”typiskt japanskt actionroll/strategispel”. För japanskt är det. Den grafiska stilen känns igen från mangaserier och animefilmer, något som jag personligen alltid haft oproportionerligt svårt för. Det som gör att det funkar i Valkyria är att det är så sjukt snyggt! Det ser verkligen ut som en teknad film trots att det är full 3D-grafik. Knivskarpa detaljer inramade av paradislika pastellfärgade landskap, helt okej karaktärsanimationer och grymma effekter gör detta till ett av de mest estetiskt tilltalande spelen jag sett, alla kategorier.

Gameplaymässigt är spelet också riktigt bra. Bortsett från en del mindre (men irriterande) buggar så funkar de turbaserade striderna precis som de ska – de är kluriga, man får ibland försöka från början eftersom man inte kommit på en tillräckligt bra taktik, men samtidigt håller de ett tillräckligt tempo för att man ska känna en lagom stress och behålla fokus. Soldater och stridsvagnar förhåller sig till varandra enligt sten-sax-påse-principen och det gäller att utnyttja de olika enheternas styrkor för att man ska klara de utmaningar som spelets kampanj erbjuder. Beroende på  hur väl man klarat en bana får man en viss mängd erfarenhetspoäng och pengar, och dessa kan sedan användas för att utveckla både karaktärsklasser och vapen. Vill man kan man gå tillbaka och köra om tidigare uppdrag för att prova en ny taktik eller bara för att samla lite mer poäng så att man kan förbättra sina soldater.

Just genren turbaserade strategispel är kanske inte jättestor i västvärlden – jag har själv inte något modernt exempel på något liknande spel jag testat – men jag gillade verkligen konceptet i Valkyria Chronicles. I och med att det är så taktiskt så sitter man ofta och klurar inför ett svårt ”drag”, och sedan känner man sig smart när ens plan visade sig fungera. (Vilket är anmärkningsvärt tycker jag, det är inte ofta ett spel får mig att känna mig smart. Kanske spelar jag för lite schack?) Striderna blir visserligen potentiellt ganska långa i och med att man har så mycket betänketid man vill på sig, men å andra sidan kan man ta en paus när man känner för det. Plus spelet kan vara rätt socialt – det är kul att sitta ett par stycken och klura tillsammans, och det spelar inte så stor roll vem som håller i handkontrollen.

Så sammantaget – en milt engagerande karaktärsporträtt, några småbuggar och bitvis ojämn kvalitet i mellansekvenser lyckas definitivt inte sänka det här riktigt grymma spelet som glänser med både grafik, gameplay och spelglädje. Har du en Playstation 3 så tycker jag absolut att du åtminstone borde ladda ner demot. Jag har gottat mig.

Innan jag köpte min PS3 gav jag efter för ett spontant infall och skapade ett medlemskonto på Webhallens hemsida. Jag har inte tänkt så mycket mer på det sedan dess, förutom att jag har sett att man ska få vissa rabatter på utvalda produkter. Detta illustreras i produktlistorna med en liten ikon som ser olika ut beroende på vilken ”nivå” man har på sitt medlemsskap, där nivån styrs av bland annat hur mycket man handlat för totalt. Bilden nedan visar ett exempel.

Jag är tydligen ”bronsmedlem”, vilket är den lägsta nivån av fem möjliga (jag har ju bara handlat för 6500 kr, vad kan jag förvänta mig?). Hursomhelst – när jag ser den här ikonen så tänker jag i princip ”schysst, här har jag tydligen rabatt, det var ju trevligt”. Men jag har ingen aning om det är ett bra erbjudande eller inte, för det framgår ju inte hur stor rabatten är (förrän man klickar sig in på artikelns egna sida). Jag har rakt av antagit att rabatten inte är särskilt stor. Men det stämmer inte alltid! Idag insåg jag att den faktiskt kan vara riktigt bra. Det är ett faktum att de flesta av de rabatterade produkterna är rätt ointressanta (Iron Man till PC eller Day of the Dead på Bluray, någon?) men det finns guldkorn. För min egen del gillar jag skarpt att Army of Two till PS3 (från exemplet ovan) kostar 199 kr istället för 299 kr, det är ju över 30% rabatt – grymt!

Min slutsats och rekommendation är alltså: om du brukar handla på Webhallen, skapa ett konto! Det är gratis, enkelt och av och till kan du faktiskt få riktigt schyssta rabatter som blir bättre ju mer du handlat för historiskt. Och om du ändå tänker handla kan du liksom inte förlora så mycket.

Att Fallout hamnat på tapeten beror förstås på att spel nummer tre i serien släpps på torsdag (den 30 oktober). Nu i 3D och utvecklat av Oblivion-skaparna Bethesda istället för Interplay. Det kan bli succé eller flopp, snart vet vi vilket. Oavsett så rekommenderar jag varmt retrospective-filmen som en del av din lunchpaus i arbetet!

Jag har extremt svårt att hitta några spår av kundnytta i detta koncept med plattformsexklusivitet. Det bara funkar så – plattformstillverkarna ser till att skriva avtal med utgivarna så att i värsta fall hela spel missar en konsoltyp, i andra fall att visst innehåll skiljer sig. På vilket sätt tillför det något till spelarna? För att dra en parallell; hur kul vore det om vissa TV-kanaler bara funkade på TV-apparater av ett visst märke?

Tekniskt finns det få argument till att släppa ett spel på ett format men inte på ett annat. Okej, ibland hävdar utvecklarna att innehållet är så omfattande att det inte går att få in i sin helhet på en DVD-skiva (som Xbox360 använder) utan kräver Bluray (som stöds av Playstation 3). Prestandamässigt är konsolerna helt klart jämförbara, vilket också återspeglas av de spel som släpps för båda plattformarna – det brukar vara svårt att se några större skillnader rent visuellt.

Det är synd att konsumenterna ska hamna i kläm när plattformsjättarna med näbbar och klor slåss om köpare. Folk kommer ha sina preferenser oavsett – vissa gillar kanske Microsofts handkontroller bättre än Sonys och köper därför en Xbox360 medan andra tycker att det väger över att kunna spela multiplayer gratis via Playstation Network och väljer en PS3. Det borde vara features och prissättning som utgör konsolernas köpargument, inte spelutbudet.

Så låt oss välja konsol och koncentrera er på att göra livet så lätt som möjligt för utvecklarna så kommer alla parter bli glada – det är min vädjan till plattformstillverkarna.

För ganska länge sedan snubblade jag över ett projekt där ett antal spelutvecklare med mycket korta mellanrum lade upp experimentella småspel. Vissa var riktigt kassa, medan andra var rätt mysiga. Ett av den senare sorten var Tower of Goo som i stora drag gick ut på att av små klibbiga, svarta bollar bygga ett så högt torn som möjligt. Jag gillade det, det hade en skön tecknad stil och bra känsla. Själva gameplayet byggde helt på att bemästra den dallriga fysiken hos de små klumparna och det kunde bli riktigt svajigt när tornet växte på höjden.

Hursomhelst – nu har det kommit ett ”riktigt” spel som spinner vidare på samma koncept: World of Goo. Spelet finns till Wii och PC, och efter att ha kört igenom det demo av Windowsversionen som finns för nedladdning kan jag inte sluta gotta mig. Grundidén är densamma som i föregångaren, men både målet och medlen har utvecklats.

Spelet består av flera på varandra följande banor, där varje bana går ut på att ta ett visst antal kladdbollar från en eller flera startpunkter och in i ett rör som suger upp klumparna när de kommer tillräckligt nära. Det finns också olika typer av klumpar, där vissa blir en permanent del av den struktur man bygger upp och andra går att plocka loss och bygga vidare med på något annat ställe.

Den tecknade stilen känns klockren och musiken är en slags galen ompa-ompa-variant som pumpar på allt medan man leder sina kladdbollar mot deras destination. Grymt!

Demot går att ladda ner (helt gratis förstås) hos FZ. Klicka här för att komma till nedladdningssidan.

Uppdatering: 1UP har givit World of Goo betyget ”A” i sin recension. Jag är inte förvånad.

Jag hade en dag med lite dötid i mitten av semestern då jag väntade på att åka upp till Luleå. Jag hade tråkigt, så jag åkte in till stan och köpte Crysis för 109 kr. Jag hade testat demot tidigare och var inte jätteimponerad, men det kändes ändå som att det är ett spel jag gärna skulle ha i samlingen.

Jag har en inte enbart värdelös dator, även om den har ett år på nacken nu, så jag kan tycka att jag borde kunna köra spelet med schyssta inställningar. Spelet självt föreslår också att jag ska ha alla grafikinställningar på ”high”, men det visade sig inte flyta särskilt bra. Efter några mindre justeringar var jag nöjd, och jag måste säga att spelet är riktigt snyggt fortfarande. Dock så känns det som att utvecklarna inte lagt så mycket krut på optimering ändå – hade de släppt spelet till konsol så vore de tvugna att sitta och slipa på prestandan ordentligt, men när de kör exklusivt för PC är det lätt att bara säga ”du behöver uppgradera din dator för att kunna spela”. Vilket de också har sagt.

En mycket störande egenskap är att det förekommer scener som är väsentligt mer hårdvarukrävande än andra. Jag har inte kollat exakt, men jag skulle tro att jag i snitt haft i alla fall 35+ i framerate under spelets gång, men under vissa delar (exempelvis den avslutande boss-striden) kunde det droppa till kanske en tiondel, vilket inte är spelbart. Grymt irriterande – har man gjort sina grafikinställningar en gång vill man ju inte behöva ändra dem bara för att man kommer till en viss passage på en bana.

Något som hypades en del innan spelet släpptes, och som mycket handlar om i den färdiga produkten, är den ”nanodräkt” som en karaktär har. I princip går den ut på att man har en liten mängd energi som man kan inrikta på rustning, snabbhet, styrka eller osynlighet. Energin tar snabbt slut när man använder dräkten, men laddas upp igen på n¥gra sekunder. Idén tycker jag är rätt kul och skulle kunna borga för ett varierat spelsätt, men för min egen del använde jag mest osynlighet i kombination med ett ljuddämpat vapen med kikarsikte. Det var en taktik som fungerade så bra att jag liksom aldrig lockades (eller tvingades) prova något annat i någon större utsträckning. Dessutom: när striderna blir intensiva är det lätt att glömma bort dräkten helt och bara ha den på standardinställningen (rustning), eller helt enkelt inte ha tid att fippla med den.

Allt som allt skulle jag vilja säga att Crysis är mediokert. Visst, det är snyggt, men det laggar också därefter även på en bra dator. Storyn känns väldigt klassisk, striderna är oändligt repetitiva och realismen är lika med noll. Spelet hade fått ett klart lyft om utvecklarna hade valt att satsa på prestandaoptimering och…spelglädje.