Jag gillar Webhallen – de har okej priser, är snabba (jag fick min PS3 en dag tidigare än det officiella releasedatumet för 80 Gb-versionen, w00t), har ett bra utbud och ligger nära mitt jobb. Möjligheten att boka en vara via nätet och sedan hämta ut den i Sveavägen-butiken på lunchen är riktigt smidig. Plus att man då får njuta av deras kassa oxoxox-musik och se sömniga kids springa omkring som umpalumpor bakom disken.

Innan jag köpte min PS3 gav jag efter för ett spontant infall och skapade ett medlemskonto på Webhallens hemsida. Jag har inte tänkt så mycket mer på det sedan dess, förutom att jag har sett att man ska få vissa rabatter på utvalda produkter. Detta illustreras i produktlistorna med en liten ikon som ser olika ut beroende på vilken ”nivå” man har på sitt medlemsskap, där nivån styrs av bland annat hur mycket man handlat för totalt. Bilden nedan visar ett exempel.

Jag är tydligen ”bronsmedlem”, vilket är den lägsta nivån av fem möjliga (jag har ju bara handlat för 6500 kr, vad kan jag förvänta mig?). Hursomhelst – när jag ser den här ikonen så tänker jag i princip ”schysst, här har jag tydligen rabatt, det var ju trevligt”. Men jag har ingen aning om det är ett bra erbjudande eller inte, för det framgår ju inte hur stor rabatten är (förrän man klickar sig in på artikelns egna sida). Jag har rakt av antagit att rabatten inte är särskilt stor. Men det stämmer inte alltid! Idag insåg jag att den faktiskt kan vara riktigt bra. Det är ett faktum att de flesta av de rabatterade produkterna är rätt ointressanta (Iron Man till PC eller Day of the Dead på Bluray, någon?) men det finns guldkorn. För min egen del gillar jag skarpt att Army of Two till PS3 (från exemplet ovan) kostar 199 kr istället för 299 kr, det är ju över 30% rabatt – grymt!

Min slutsats och rekommendation är alltså: om du brukar handla på Webhallen, skapa ett konto! Det är gratis, enkelt och av och till kan du faktiskt få riktigt schyssta rabatter som blir bättre ju mer du handlat för historiskt. Och om du ändå tänker handla kan du liksom inte förlora så mycket.

Med morgonens skörd av RSS-inlägg följde ett tips om den 15 minuter långa filmsnutten Fallout retrospecitve som Gametrailers.com totat ihop, en slags minidokumentär om spelserien Fallout kan man säga. Riktigt mysig om man har någon form av relation till något av spelen – jag själv insåg att jag bara upplevt en liten bråkdel av vardera titlarna, har inte spelat igenom varken ettan eller tvåan från början till slut. Efter denna korta sammanfattning av huvudstoryn blev jag grymt sugen att ta en närmare titt på dem igen, så kanske kan Fallout – The ultimate collection (119 kr på Webhallen) vara något?

Att Fallout hamnat på tapeten beror förstås på att spel nummer tre i serien släpps på torsdag (den 30 oktober). Nu i 3D och utvecklat av Oblivion-skaparna Bethesda istället för Interplay. Det kan bli succé eller flopp, snart vet vi vilket. Oavsett så rekommenderar jag varmt retrospective-filmen som en del av din lunchpaus i arbetet!

Jag satt och slöbläddrade lite på FZ och såg att Fable II fått väldigt bra betyg. Jag litar inte alltid på FZ-betygen, men det är klart att jag blir nyfiken. Ett mysigt, öppet fantasyäventyr, skulle funka bra på PS3:an hemma. Men icke! Fable II släpps exklusivt för Xbox360. Jag får istället se fram emot Little Big Planet som släpps om ett par veckor, bara på Playstation 3. Det kan jag å andra sidan inte spela med de kompisar som har Xbox360.

Jag har extremt svårt att hitta några spår av kundnytta i detta koncept med plattformsexklusivitet. Det bara funkar så – plattformstillverkarna ser till att skriva avtal med utgivarna så att i värsta fall hela spel missar en konsoltyp, i andra fall att visst innehåll skiljer sig. På vilket sätt tillför det något till spelarna? För att dra en parallell; hur kul vore det om vissa TV-kanaler bara funkade på TV-apparater av ett visst märke?

Tekniskt finns det få argument till att släppa ett spel på ett format men inte på ett annat. Okej, ibland hävdar utvecklarna att innehållet är så omfattande att det inte går att få in i sin helhet på en DVD-skiva (som Xbox360 använder) utan kräver Bluray (som stöds av Playstation 3). Prestandamässigt är konsolerna helt klart jämförbara, vilket också återspeglas av de spel som släpps för båda plattformarna – det brukar vara svårt att se några större skillnader rent visuellt.

Det är synd att konsumenterna ska hamna i kläm när plattformsjättarna med näbbar och klor slåss om köpare. Folk kommer ha sina preferenser oavsett – vissa gillar kanske Microsofts handkontroller bättre än Sonys och köper därför en Xbox360 medan andra tycker att det väger över att kunna spela multiplayer gratis via Playstation Network och väljer en PS3. Det borde vara features och prissättning som utgör konsolernas köpargument, inte spelutbudet.

Så låt oss välja konsol och koncentrera er på att göra livet så lätt som möjligt för utvecklarna så kommer alla parter bli glada – det är min vädjan till plattformstillverkarna.

För ganska länge sedan snubblade jag över ett projekt där ett antal spelutvecklare med mycket korta mellanrum lade upp experimentella småspel. Vissa var riktigt kassa, medan andra var rätt mysiga. Ett av den senare sorten var Tower of Goo som i stora drag gick ut på att av små klibbiga, svarta bollar bygga ett så högt torn som möjligt. Jag gillade det, det hade en skön tecknad stil och bra känsla. Själva gameplayet byggde helt på att bemästra den dallriga fysiken hos de små klumparna och det kunde bli riktigt svajigt när tornet växte på höjden.

Hursomhelst – nu har det kommit ett ”riktigt” spel som spinner vidare på samma koncept: World of Goo. Spelet finns till Wii och PC, och efter att ha kört igenom det demo av Windowsversionen som finns för nedladdning kan jag inte sluta gotta mig. Grundidén är densamma som i föregångaren, men både målet och medlen har utvecklats.

Spelet består av flera på varandra följande banor, där varje bana går ut på att ta ett visst antal kladdbollar från en eller flera startpunkter och in i ett rör som suger upp klumparna när de kommer tillräckligt nära. Det finns också olika typer av klumpar, där vissa blir en permanent del av den struktur man bygger upp och andra går att plocka loss och bygga vidare med på något annat ställe.

Den tecknade stilen känns klockren och musiken är en slags galen ompa-ompa-variant som pumpar på allt medan man leder sina kladdbollar mot deras destination. Grymt!

Demot går att ladda ner (helt gratis förstås) hos FZ. Klicka här för att komma till nedladdningssidan.

Uppdatering: 1UP har givit World of Goo betyget ”A” i sin recension. Jag är inte förvånad.

Jag hade en dag med lite dötid i mitten av semestern då jag väntade på att åka upp till Luleå. Jag hade tråkigt, så jag åkte in till stan och köpte Crysis för 109 kr. Jag hade testat demot tidigare och var inte jätteimponerad, men det kändes ändå som att det är ett spel jag gärna skulle ha i samlingen.

Jag har en inte enbart värdelös dator, även om den har ett år på nacken nu, så jag kan tycka att jag borde kunna köra spelet med schyssta inställningar. Spelet självt föreslår också att jag ska ha alla grafikinställningar på ”high”, men det visade sig inte flyta särskilt bra. Efter några mindre justeringar var jag nöjd, och jag måste säga att spelet är riktigt snyggt fortfarande. Dock så känns det som att utvecklarna inte lagt så mycket krut på optimering ändå – hade de släppt spelet till konsol så vore de tvugna att sitta och slipa på prestandan ordentligt, men när de kör exklusivt för PC är det lätt att bara säga ”du behöver uppgradera din dator för att kunna spela”. Vilket de också har sagt.

En mycket störande egenskap är att det förekommer scener som är väsentligt mer hårdvarukrävande än andra. Jag har inte kollat exakt, men jag skulle tro att jag i snitt haft i alla fall 35+ i framerate under spelets gång, men under vissa delar (exempelvis den avslutande boss-striden) kunde det droppa till kanske en tiondel, vilket inte är spelbart. Grymt irriterande – har man gjort sina grafikinställningar en gång vill man ju inte behöva ändra dem bara för att man kommer till en viss passage på en bana.

Något som hypades en del innan spelet släpptes, och som mycket handlar om i den färdiga produkten, är den ”nanodräkt” som en karaktär har. I princip går den ut på att man har en liten mängd energi som man kan inrikta på rustning, snabbhet, styrka eller osynlighet. Energin tar snabbt slut när man använder dräkten, men laddas upp igen på n¥gra sekunder. Idén tycker jag är rätt kul och skulle kunna borga för ett varierat spelsätt, men för min egen del använde jag mest osynlighet i kombination med ett ljuddämpat vapen med kikarsikte. Det var en taktik som fungerade så bra att jag liksom aldrig lockades (eller tvingades) prova något annat i någon större utsträckning. Dessutom: när striderna blir intensiva är det lätt att glömma bort dräkten helt och bara ha den på standardinställningen (rustning), eller helt enkelt inte ha tid att fippla med den.

Allt som allt skulle jag vilja säga att Crysis är mediokert. Visst, det är snyggt, men det laggar också därefter även på en bra dator. Storyn känns väldigt klassisk, striderna är oändligt repetitiva och realismen är lika med noll. Spelet hade fått ett klart lyft om utvecklarna hade valt att satsa på prestandaoptimering och…spelglädje.