Som jag nämnt tidigare så har jag haft Call of Duty 4 – Modern Warfare (CoD4) liggande på mitt skrivbord, inplastat och fint, i väntan på tid att spela det. Nu har jag haft det – förra helgen bröt jag förpackningen och tog mig an singelplayerkampanjen. Jag tänkte dela med mig lite av mina intryck från spelet.
Till skillnad från de tidigare Call of Duty-spelen utspelar sig fyran som namnet antyder i nutiden (istället för andra världskriget). Handlingen kretsar kring jakten på en grupp terrorister som tycks ha kommit över kärnvapen, och spelaren intar (främst) rollen som soldat i SAS eller USAs marinkår.
I likhet med tidigare spel i serien är man fortfarande ”en i mängden” – man springer inte omkring som en enmansarmé och härjar, utan oftast (beroende på uppdrag och situation) tillsammans med ett team, vilket är något jag uppskattar storligen. I kombination med riktigt realistisk grafik och bra ljud bidrar det till en stark upplevelse där man (åtminstone jag) har svårt att inte leva mig in i spelet. Tempot är ofta högt, striderna ibland kaosartade och man vill liksom inte titta upp från bakom muren där man sitter och trycker när kulorna viner över huvudet.
En annan sak som Infinity Ward (som gjort spelet) har lyckats mycket bra med är de olika filmiska inslagen – mellansekvenser där man fortfarande är en del av scenen men inte kan göra riktigt vad som helst. En mycket bra lösning där man driver handlingen framåt utan att tvinga spelaren att sitta helt passiv. Istället för att knyta spelaren till en enda karaktär får man känslan av att betrakta händelseförloppet från ögonen på flera olika personer, ett läckert grepp.
Något jag upplevde som negativt var känslan av att striderna var ganska hårt styrda – man avancerar en bit, sedan kommer man till ett område där det plötsligt väller fram fiender och där blir man kvar ett tag tills någon ropar ”All clear!” över radion och då går man vidare till nästa område där fienderna sitter och lurar. Det följer liksom ett mönster som man ganska snabbt ser, vilket är lite tråkigt. Så tänkte jag i alla fall i början, och det stämmer väl hyfsat bra. Men vad jag upptäckte mot slutet av spelet är att striderna ändå är dynamiska till en viss grad – om jag till exempel struntar i att ta skydd och sitta och skjuta på nissarna från långt håll, där det ”är tänkt”, och istället chargar fram eller flankerar dem, då kan man dels komma vidare snabbare och dels få dem att dyka upp i en annan ordning.
Exempel: teamet kommer in på en gårdsplan och plötsligt ropar någon över radion att det sitter fiender på taket till ett fyravåningshus rakt fram. Efter att vi klarat av dem och tagit oss några steg längre fram dyker det upp terrorister på andra våningen i ett hus till höger, och vi fastnar igen med att hantera situationen. Om jag istället direkt sprungit in till höger och upp för en brandstege till övervåningen så ser jag med en gång att där sitter fiender, och då upptäcker resten av teamet dem också. Först efteråt när jag kommer ner igen får vi syn på killarna på taket rakt fram – en annan ordning av händelserna, som tidigare kändes så hårt scriptade. Jag kan fortfarande tycka att det är lite väl statiska strider, men jag kommer samtidigt inte på något annat spel som löst det snyggare. Det är ett linjärt spel, men känns väldigt levande ändå.
Allt som allt är jag hur nöjd och imponerad som helst – och då har jag i princip bara kört singleplayerkampanjen. Metacritics ger PC-versionen 93 av 100 i totalbetyg – jag kan till fullo ställa mig bakom den siffran. Gravt snygg grafik, fantastiskt realistiska karaktärsanimationer och en atmosfär som får en att uppleva händelserna snarare än att bara spela igenom dem. Rekommenderas!
