En stor del av det jag säkerhetskopierar är foton jag samlat på mig genom åren och som har ett stort affektionsvärde. Jag använder Googles gratisprogramvara Picasa för att organisera bilderna och har tidigare ibland lagt upp bilder i den webbaserade motsvarigheten, Picasa Web Albums. 1 GB utrymme ingår gratis när man skapar ett Google-konto och den gränsen har inte varit svår att hålla mig under när jag bara undantagsvis lagt upp något mindre album jag velat dela med mig av.

Nu har jag dock tänkt om. Google erbjuder uppgraderingar av utrymmet (mot en avgift) som då delas mellan Gmail, Docs och Picasa Web Albums. 20 GB extra (utöver det man alltid har tillgång till kostnadsfritt) kostar $5 per år, vilket motsvarar cirka $0,02 per GB och månad. Detta kan jämföras med Jungle Disks lagringstaxa (via Rackspace Cloud) på $0,15 per GB och månad. Hittills har mitt resonemang varit att den extra kostnaden vägs upp av att det är smidigt att ha allt säkerhetskopierat till ett och samma ställe, men nu jag har bestämt mig för att omvärdera detta.

Den nya planen blir alltså att synkronisera alla mina bildalbum (som jag redan har i Picasa lokalt på datorn) med Picasa Web Albums. Jag kommer att ha alla bilder smidigt tillgängliga på nätet, vilket betyder att jag enkelt kan dela ut dem till vänner när jag vill (en funktion som saknas i Jungle Disk) och rent allmänt komma åt dem varifrån som helst utan att behöva någon särskild programvara. Så man kan säga att jag får en för (det specifika) ändamålet bättre tjänst till ett lägre pris, vilket ju är trevligt. Jag kommer dock naturligtvis fortsätta använda Jungle Disk för allt som ska säkerhetskopieras och/eller synkas förutom just bilder.

Uppdatering (några timmar senare): Om du har problem med att uppladdningarna går långsamt, testa att ändra nivån av loggning för nätverksaktivitet i Picasa. Det hjälpte väldigt mycket för mig.

Jag har haft min nuvarande dator i kanske drygt två år. I den finns två likadana 400 GB-diskar som jag kör i en speglad RAID-konfiguration, vilket innebär att alla förändringar påverkar båda hårddiskarna samtidigt. Om en hårddisk skulle gå sönder finns sannolikt den andra fortfarande kvar, vilket innebär att jag inte förlorar några filer. Det kan å andra sidan hända något exceptionellt, typ att blixten slår ner, vilket kan förvandla hela datorn till en rykande hög metall och plast. För att ha en viss beredskap för sådana olyckor har jag även en liten extern hårddisk som jag kopplar in ibland och kör förberedda backupjobb mot.

Detta tycker jag är en okej setup, men den är inte perfekt. Det skulle exempelvis kunna bli inbrott, och då är en extern hårddisk lätt att stoppa i fickan och ta med sig (även om den inte är värd så mycket). Eller så kan det börja brinna och hela lägenheten förintas (då kan man i och för sig hävda att jag har värre problem än några försvunna filer, men det är inte poängen här). Det skulle alltså behövas en lagringsplats någon helt annan stans.

Onlinebackup via Jungle Disk
Det finns massor av onlinebackuptjänster, alla med sina egna för- och nackdelar. Efter moget övervägande har jag bestämt mig för att testa Jungle Disk, som bland annat har följande positiva egenskaper:

• Ingen övre gräns för mängd lagringsutrymme.
• Möjlighet att själv välja vilka leverantörer tjänsten ska använda för ens filer (Amazon S3 och/eller Rackspace Cloud Files) (även möjligt att ange ett eget Amazon S3-konto).
• Enkel och skalbar prismodell – man betalar ($2 + $0,15*[antal GB])/månad*
• En månads löpande avtal med 30 dagars uppsägningstid – alltså ingen lång bindningstid.
• Klientprogramvara till Windows, Mac och Linux.
• Möjligt att administrera sina filer via nätverksenhet(er).
• Enkelt att sätta upp automatisk, schemalagd backup av valfria filer och mappar.
• Tillåtet att installera klientprogramvaran på så många datorer man vill.
• Åtkomst via webbgränssnitt.
• SSL-kryptering av alla överföringar och möjlighet att lagra filer (inklusive filnamn) krypterade.
• Konfigurerbar versionshistorik för alla filer.

* om man vill använda Amazon S3 tillkommer avgifter för utnyttjad trafik och antal requests.

Vidare är version 3.0 av klientprogramvaran på gång (beta finns) där det har implementerats en synkroniseringsfunktion i stil med Dropbox, men med fördelen att man själv kan välja vilka mappar som ska synkas för varje klient.

Just nu håller jag på med en initial backup av känslig data (typ bokföring, kundinformation och liknande), där jag valt att använda full kryptering för såväl överföring som lagring. Med 3.0 beta-versionen av klientprogramvaran ligger överföringshastigheten för ett backupjobb på omkring 450-500 kB/sekund vilket jag tycker är riktigt bra med tanke på att jag sitter på en 10/10 Mbit/s-anslutning och filservern ligger hos Rackspace i USA.

Det är förstås lite tidigt att ge något omdöme då jag bara har använt tjänsten i några timmar, så jag får återkomma till det längre fram. Det första intrycket är dock riktigt bra, och priset känns överkomligt med tanke på skalbarheten. Jag räknar med att lagra kanske 50 GB, vilket ger en månadskostnad på $9,5 – 66 kr med dagens dollarvärde – något mindre än två stora latte på Espresso House alltså. Notera: 50 Gb kostar ungefär lika mycket på Dropbox men då får man bara synkning av en enda mapp, här får man synkning, backup och arkivering av vilka mappar och filer man vill. (Det finns dock ingen snygg iPhone-applikation för Jungle Disk, en av de största fördelarna med Dropbox enligt mig.)

Nästa nivå
Att ha en säkerhetskopia hos en extern part är första steget bortom den enkla externa hårddisken, men vill man vara riktigt noggrann så ska man nog inte bygga upp ett beroende mot en enskild aktör. Vad händer om Jungle Disk (som ägs av Rackspace) går under? Eller Rackspace självt? I min nuvarande uppsättning så skulle mina filer gå förlorade, vilket förstås skulle kännas ruskigt snopet. När man använder Rackspace via Jungle Disk har man heller inte kontroll över själva lagringskontot (i den mening att man inte kan gå till Rackspaces webbplats och logga in – man måste gå via Jungle Disk). Den möjligheten finns däremot om man istället väljer Amazon S3 som underliggande lagringstjänst – man kan ange sitt eget konto och sedan administrera det genom Jungle Disk.

Med andra ord skulle man kunna fortsätta använda Jungle Disk, som jag tycker verkar ha en riktigt bra klientprogramvara, men låta själva filerna lagras på ett separat S3-konto som man själv har tecknat. Amazon är lite dyrare än Rackspace i och med att de tar betalt för bandbredden, men vill man vara riktigt säker kanske det är värt det. Underförstått då att man samtidigt har kvar sitt Rackspacekonto så att man verkligen sprider riskerna.

Vill man gå ännu längre skulle man kunna ha en NAS lokalt i hemmet som man gör backuper mot från sina datorer och sedan låta den säkerhetskopieras i bakgrunden mot Rackspace/Amazon S3 via Jungle Disk – på det sättet har man en mellanlagringspunkt med hög bandbredd till datorerna som i sin tur kan ses som säker eftersom den speglas ut på en eller flera ytterligare geografiska platser.

Jahapp, detta var lite av min syn på backup för privatpersoner (och mindre företag, som mitt eget). Kommentera gärna om ni har andra åsikter eller synpunkter!

Jag provade det nyss och det verkar fungera, men det är några sekunders fördröjning (kanske för att hela världen håller på och testar just nu). Sedan märkte jag att ett par lästa och etiketterade mail som låg i min inbox i Gmail inte syntes i telefonens inbox ens efter att jag manuellt uppdaterat den – men de verkar dyka upp efter hand. Konstigt. Man kanske inte ska dra några negativa slutsatser såhär de första timmarna dock.

Jag läste lite om varför det tagit sådan tid för Google att fixa detta, och det var lite småintressant faktiskt. Ironiskt (?) nog använder de en Microsoftteknik för att kringgå en Appleteknik, verkar det som. Det här blogginlägget har mer information.

Uppdatering: Att alla mail inte synkades ner i inboxen tror jag hade att göra med att telefonen som standard var inställd på att endast ta med mail som bara var några dagar gamla. Det gick att ändra, och nu verkar den ha fullt upp med att läsa ner en ordentlig hög… Man måste även ändra en inställning i telefonen om man vill att några andra mappar/etiketter än just inboxen ska ha push aktiverat.

Det jobbigaste med att installera ett nytt (läs: ersätta ett gammalt) operativsystem tycker jag alltid är att identifiera de filer som behöver sparas undan, så att inget viktigt går förlorat. Mardrömsexemplet på ett misslyckande skulle kunna vara den gången jag råkade förbise en obskyr mapp under Application Data som innehöll Thunderbirds hela mailbox – inte så kul (sedan dess använder jag bara Gmail).

Denna gång var det inte så blodigt, eftersom jag i princip bara hade själva operativsystemet och en massa program på C:, och det var den enda partitionen som behövde beröras. Installationen gick hur smidigt som helst, de har verkligen lyckats minimera användarinteraktionen – jag tror att i princip det enda jag behövde skriva in var licensnyckeln, önskat användarnamn/datornamn och bekräfta tidszonen. Ungefär så.

Mitt spontana intryck är att det rör sig om ett rent och snyggt användargränssnitt som upplevs väldigt responsivt och snabbt, inte minst i jämförelse med Vista.

En nackdel med att installera före den officiella releasen kan vara att alla tredjepartsprogramutvecklare inte ännu publicerat versioner med Windows 7-stöd – ett exempel på detta är Panda Antivirus. I just detta fall använder jag AVG Free till den officiella releasen då Panda ska uppgraderas för att stödja sjuan. Hursomhelst är det inget stort problem, det handar ju inte om så lång tid.

I övrigt verkar saker och ting fungera bra. Daemon Tools Lite fungerade inte då Windows 7 var i beta, men nu är det bara att installera. Google Chrome hade också lite problem tidigare, men nu använder jag det som standardbrowser utan problem. iTunes och Picasa funkar fint.

Jag tänkte testa den inbyggda backuplösningen faktiskt – jag har visserligen en licens på SyncBack SE men även om det har fungerat helt okej så tycker jag inte att det är helt intuitivt att jobba med. Enligt Lifehacker har ”Backup and Restore Center” blivit betydligt smidigare i och med Windows 7, så jag ger det en chans.

Däremot kommer jag troligen inte använda funktionen ”Offline Folders” för synkning med min jobblaptop. Jag testade den i RC-versionen av sjuan och visst fungerar den, men jag tycker att den känns lite dryg att arbeta med. Exempelvis skulle jag vilja att den synkade filerna direkt när båda datorerna finns på nätverket, inte bara vid typ in- respektive utloggning. Och att manuellt gå in och synka var osmidigt eftersom man behövde starta upp ett program, markera synkprofilen och sedan klicka på en knapp – det hade varit okej om det räckte med en tangentbordskombination eller ett par klick på en ikon i statusfältet. Som alternativ ska jag prova Dropbox som verkar ha fått bra omdömen och dessutom finns till både Windows, Mac och Linux.

Nehej, det var nog allt för denna gång, nu ska jag installera Office och Visual Studio…

Uppdatering angående Dropbox: För att sammanfatta några kommentarer, den kanske största nackdelen med Dropbox är att den bara synkar en enda mapp på datorn. Det är ju helt okej om man kan tänka sig att bygga upp sin mappstruktur efter ett enskilt tredjepartsprograms krav, men blir ett större hinder om man som jag vill kunna plocka in mappar från lite olika ställen/partitioner. Dropboxteamet har själva summerat några workarounds för detta, som mer eller mindre kokar ner till att man ska använda symboliska länkar  för att kunna låta en mapp finnas på två ställen samtidigt. Värt att notera med den lösningen om man kör Windows är att ”originalmappen” fortfarande måste ligga i Dropboxmappen och den symboliska länken på det andra stället där man vill ha mappen, annars funkar inte synkning direkt vid filförändringar utan bara vid uppstart av programmet.

Tidigare har jag haft ett mobilt bredbandsabonnemang hos operatören 3, som visserligen har fungerat rätt bra men som ändå har varit lite meckligt att använda. Framförallt kräver det att man installerar en speciell programvara på datorn, ”3 Connect”, och den är inte helt buggfri – hittade ibland inte modemet direkt, misslyckades med att koppla upp och så vidare.

Nu har jag sagt upp mitt bredbandsabonnemang, så det var med viss spänning jag idag kopplade in iPhone:en i datorn via USB och aktiverade funktionen ”Internetdelning” (en enda liten switch i telefonens inställningar). Direkt bubblade Windows 7 till av förtjusning, identifierade och installerade den nya nätverksanslutningen på ett par sekunder och lät mig klassificera nätverket. Och sedan var jag online.

Inga program att installera, inga inställningar att tweaka, inga kompabilitetsproblem. Plug and play. Testade köra Bredbandskollen och fick resultatet 3,63 Mbit/s nedströms och 0,35 Mbit/s uppströms, vilket känns helt okej som faktiskt hastighet.

Det går för övrigt utmärkt att ta emot samtal under tiden som telefonen agerar modem. Och om man ansluter telefonen till datorn via USB laddas den samtidigt, så klart – annars kan man dela ut internetanslutningen via Bluetooth också om man vill.

Slutsats: tveka inte att säga upp ditt fristående mobila bredbandsabonnemang om du ändå köpt en iPhone och kör den senaste mjukvaruversionen. Det är dock värt att kolla upp vad ditt telefonabonnemang säger om kostnad för datatrafik – har du Telenor, som jag, är trafiken helt fri utan några begränsningar avseende vare sig mängd eller hastighet.

Lunarstorm har alltid krävt autentisering för åtkomst till användarnas innehåll – man är tvungen att logga in med ett giltigt Lunarstormkonto för att kunna läsa sin egen eller andras blogginlägg, titta på bilder och så vidare. I den nuvarande versionen av LunarBlogGrabber (shit alltså, jag skulle verkligen behöva hitta på ett bättre namn…), som är ett Windowsprogram, använder jag .NET:s WebBrowser-kontroll för att låta användaren logga in på sajten. Programmet tar sedan över den inbyggda webbläsaren och använder den för att bläddra runt bland användarens blogginlägg och kopiera dess textinnehåll. Det är en ansats som fungerar, men WebBrowser-kontrollen är inte jättesnabb eftersom den ska rendera alla sidor och dessutom tycks den tendera att läcka minne över tiden (den använder ju Internet Explorer i bakgrunden).

En sak jag upptäckte när jag började skissa på en ny version var att blogginläggen på Lunarstorm inte längre kräver inloggning. Det betyder att vem som helst kan surfa in på en Lunarstormanvändares presentationssida och därifrån klicka vidare bland det innehåll som användaren lagt upp. Det går förstås inte att lämna kommentarer och liknande när man inte är inloggad, men att läsa andras tidigare kommentarer går fint. Jag är inte helt säker på varför Lunarstorm öppnats upp på det här sättet, men jag kan tänka mig att det har att göra med att företaget bakom vill ge möjligheter för externa tjänster att integrera med sajtens innehåll.

Det verkar dock som att utvecklarna bakom Lunarstorm har missat vissa grejer. Exempelvis:

• Som Lunarstormanvändare kan man välja att vara anonym, vilket innebär att man kan besöka andra användares presentationer och gå igenom deras material utan att de kan spåra besöket tillbaka till en själv. Det är även möjligt att ange att inga anonyma besökare ska få tillgång till ens material, vilket kan vara bra om man vill minska risken för att främlingar snokar runt bland ens grejer utan att tillkännage sig. Men: den spärren sätts ur funktion när besökaren inte är inloggad alls. En icke-inloggad besökare är ju per definition anonym, men ges alltså fri tillgång till samtliga användares publicerade material. Jag tror och hoppas att det här är en bugg, men det kan också vara ett medvetet, om än något svårförsvarat, designval.
• Lunarstorm håller reda på hur många visningar som gjorts av respektive blogginlägg som en användare publicerat. På det sättet kan man se vilka inlägg som är mest populära, och man kan även se precis vilka användare som läst ett givet inlägg. Som jag förstår det är tanken att bara unika läsare ska räknas – om jag går in och läser en kompis inlägg idag och sedan igen om ett år räknas det fortfarande bara som en visning. Det gäller dock inte för ej inloggade besökare – där ökas läsarräknaren med ett snäpp varje gång man laddar om sidan, vilket gör att man utan problem skulle kunna förstöra lässtatistiken för varenda publik Lunarstormblogg om man ville. Detta är sannolikt en ren defekt.

Den första punkten här spelar ingen större roll för mig i mitt utvecklingsarbete. Faktum är att den gör det enklare – så länge man utan inloggning kan surfa in på alla användares sidor och läsa deras (publika) inlägg behöver inte programmet vara inloggat, vilket är mycket positivt. En del användare har ställt sig frågande till om det är riskfritt att mata in sitt lösenord i ett fristående program så där, och jag tycker att det är en mycket befogad fråga. Det har visserligen blivit allt vanligare att webbtjänster ber om folks användarnamn och lösenord till deras webbmail för att kunna ”hitta ens vänner”, men jag tycker att det är en tråkig utveckling där i sig legitima tjänster lär användarna ett beteende som kan få dem att råka illa ut vid kontakt med mindre seriösa webbplatser. Kan jag slippa fråga användarna om deras Lunarstormlösenord så gör jag gärna det.

Den andra punkten är lite mer problematisk. I praktiken innebär den att mitt program, om vi antar att det inte kommer att agera som en inloggad användare, kommer att påverka lässtatistiken för de blogginlägg som man väljer att ladda ner. Och i och med att programmet inte kräver något lösenord blir det möjligt för vem som helst som använder programmet att öka antalet läsningar för helt andra användare, vilket kanske inte är så kul för dem.

Å andra sidan är det fullt möjligt även utan mitt program. Och det känns fel att min programvara ska bygga runt en defekt som Lunarstorms utvecklare bär ansvaret för. Med andra ord lutar jag åt att låta den kommande versionen av LunarBlogGrabber agera helt anonymt och vara kapabelt att ladda ner godtyckliga användares publika blogginlägg.

Så ser det ut i nuläget. Jag kommer ha mycket att göra med andra mer kommersiella åtaganden under veckan som kommer, så jag vågar inte sätta något releasedatum för nästa version, men jag hoppas att det blir snart!

Nu senast var det hos en kund som jag satt och fipplade med WebBrowser. Jag ville att popup-fönster skulle öppnas i en ny WebBrowser-kontroll istället för i ett vanligt Internet Explorer-fönster (vilket är standardbeteendet), och det gick att åstadkomma med lite pill. När användaren öppnat en popup och sedan stängde den så slängdes WebBrowser-instansen bort, med allt vad det innebär av Dispose():ande. Det jag insåg ganska snabbt var att det minne som allokerades vid skapandet av popup-webbläsaren inte frigjordes när den stängdes. En minnesläcka alltså. Detta var något som sett i tidigare projekt, men då handlade det mest om det minne som kontrollen läcker varje gång en ny sida laddas, vilket sker i ett mycket långsammare tempo. Jag hade aldrig tidigare kommit på varför minnesläckorna uppstått eller hur jag skulle komma till rätta med dem. Det har heller inte varit något affärskritiskt i de tidigare fallen, men för den här aktuella kunden var det just det.

Efter lite Googlande kunde jag konstatera att minnesläckorna i WebBrowser-kontrollen är kända av Microsoft, och att det även finns ”hotfixes” för dem (som jag tror ska vara inkluderade i diverse service packs för olika versioner av Windows). Jag provade att installera en sådan hotfix och kunde inte se någon skillnad överhuvudtaget.

Några timmar senare hittade jag däremot ett mycket intressant API-anrop som jag faktiskt tror löser min kunds problem, nämligen SetProcessWorkingSetSize i assemblyn kernel32.dll. Metoden används för att ställa in övre och undre gränser för det reserverade arbetsminnet för en given process, men om man anropar den med -1 som parametrar för gränserna så frigörs så mycket arbetsminne som möjligt. Så här kan det se ut i ett program skrivet med C#:

// Importera metoder från kernel32.dll, någonstans i klassdefinitionen...
[DllImport("KERNEL32.DLL", EntryPoint = "SetProcessWorkingSetSize", SetLastError = true, CallingConvention = CallingConvention.StdCall)]
internal static extern bool SetProcessWorkingSetSize(IntPtr pProcess, int dwMinimumWorkingSetSize, int dwMaximumWorkingSetSize);

[DllImport("KERNEL32.DLL", EntryPoint = "GetCurrentProcess", SetLastError = true, CallingConvention = CallingConvention.StdCall)]
internal static extern IntPtr GetCurrentProcess();

// ...och frigör arbetsminne där det passar.
IntPtr pHandle = GetCurrentProcess();
SetProcessWorkingSetSize(pHandle, -1, -1);

Så var det med den saken. Den ursprungliga forumtråden där jag läste om detta hittar du här, och Microsofts dokumentation av de aktuella metoderna i kernel32.dll finns här. Hoppas det hjälper någon.

Shit, jag kom precis på att jag glömt skapa upp alla mailkonton…och nu strular Bineros kontrollpanel lite, bra början! Wohoo! Så försök inte skicka något till @fjeldstad.se eller @fjeldstadmedieteknik.se just nu…

Routern som jag har är en Linksys WRT54GL med programvaran DD-WRT installerad. Jag är på det hela taget mycket nöjd med den – den är den tredje jag testat sedan jag flyttade till Stockholm och den är helt överlägsen de tidigare när det gäller stabilitet och funktionalitet. Men, som det visade sig, den var i sitt defaultutförande (eller möjligen i DD-WRT:s defaultutförande) inte helt Vista-kompatibel.

Problemet har alltså varit att Vista har kunnat koppla upp sig mot routern, men aldrig fått någon IP-adress. Under nätverksinställningarna har det stått att nätverket är ”Local only” och sådana saker, vilket förstås inte stämmer.

Lösningen: I DD-WRT, gå in under Setup > Basic Setup > Network Address Server Settings (DHCP). Kryssa ur ”Use DNSMasq for DHCP”. Klicka på Apply Settings. Klart! Vista kommer nu kunna få en IP-adress precis som alla de andra barnen.

Då kan man förstås lite nyfiket undra vad DNSMasq är för något. Jag googlade det och fick reda på att det är en ”lättvikts- och lättkonfigurerad DNS-forwarder och DHCP-server designad för små nätverk”. Jag har ingen aning om varför den inte funkade med Vista i kombination med min routerkonfiguration eller hur min router väljer att lösa DHCP- och DNS-frågan när jag stängt av denna funktion, och jag orkar inte bry mig heller riktigt. Det funkar – det är allt som spelar roll.

En detalj: det vore trevligt att kunna dubbelklicka på den lediga ytan på ”fliklisten” för att öppna en ny flik, på samma sätt som man gör i Firefox. Den lilla ”+”-knappen som man använder för att öppna nya flikar i Chrome är lite väl pluttig tycker jag, plus att den ligger väldigt nära ”stäng”-knappen för fliken längst till höger. Man kan förstås öppna flikar på annat sätt, som att trycka ctrl+t, men ändå.

Detta är en programvara som jag trots dess tidiga version utan att tveka skulle kunna rekommendera mina föräldrar att installera. Det man får tänka på är att vissa webbplatser kanske inte känner igen den – exempelvis testade jag att logga in på Swedbanks internetbank och då fick jag ett meddelande från banken om att webbläsaren kanske inte skulle stödjas, men det var bara att klicka ”Fortsätt”, allt verkade fungera minst lika bra som tidigare.

Än så länge är jag alltså riktigt imponerad och börjar utveckla ett visst beroende…